Stenkrossen

D Vers 1 D G D A Just där vägen gör en krök och tycks ta slut vid Svansjöån, står en stenkross, vid en stenig ås, där hörs D G D ett åsklikt dån, brak och knastrande från käkar som mal grus av kullersten, medan svettigt bruna slavar matar A D D A dem i solens sken. Trenne män i byxor blå som bakfyllda kärror gå, från och till vid dundrets gap i luft som D G A ryker stendammsgrå, tyngsta knog från sju till fem, ödande för rygg och lemm, tio timmar sen viss kamp i damm D A D och svett för bröd och hem. Mellanspel D Vers 2 D G D A Pelle trogen lång och senig inte minsta valk av fett, torkar med en varkad näve i från pannan damm och svett. D G D A Ser på glödhett klot som kryper över himmelens klarblå fäll, väser stendammshest; "Fifan vad hett, och aldrig D D A D blir det kväll!". Gå så här och kärra sten, känner på i rygg och ben, så man kan nog tacka herren om man ej G A D får livstidsmen, inte tid att vara lat, spänna rygg för hem och mat medan lungan långsamt garvas och förstörs A D av silikat. Mellanspel D Vers 3 D G D A Man får lasta, man får kärra, slita fan på alla sätt. Mata en förbannad morlok som ändå ej vill bli mätt, och D G D A D sen får man ålderskrämpor i rätt unga år som tack, nyss kom här förbi en fettkluns i en lyxbil Pontiac. D A D Stannade och var gemen, kröp ur bilen sin och flen, stod och spände ut sin buk och gungade på lata ben. G A D A D "Härligt friluftsliv ni har, friskt och härdande" han sa; "Lagom arbete lär vara för fysiken ganska bra." Mellanspel D Vers 4 D G D A "Lagom!?" skrek jag; blev förbannad, se på Ludvig sextio-fem; arbetsvärk i varje led och varje del av varje D G D A lemm, han är tvungen, det är knepet och det håller hop hans kropp, gav han efter och sig lade steg han säkert D D A D aldrig upp. Och hur gick det för Karlén; raset krossade hans ben, hann ej undan stackars jävel och blev under G A jord och sten. "Härligt friluftsliv minsann, far åt helvete du man!" Han såg skamsen ut och kom sig in, och D A D körde och försvann. Mellanspel D Vers 5 D G D A Pelle trogen ömsar snus och tar i kärrans galmar fatt, med ett illusionslöst, glädjelöst och bittert tränat D G D skratt, går han till sitt slit bakkärran vid musik av drevhjulsgnäll, och vid krossens dån han mumlar; "Satan, A D D A blir det aldrig kväll.." Krossen bara mal och mal kullersten till damm och skal, själlöst slav på drivarjätte D G A fattar inte träna tal, trenne svettigt bruna män, hela dagen matar den för att nästa morgon vakna upp till D A D samma slit igen.